sleazymetal

Så nu för inte länge sen alls så kollade jag på Pocahontas för första gången på kanske två år. Det var det mest ledsamma jag har sätt. Fan asså kalla mej gärna tönt, men jag älskar den filmen. Får mej att gråta varje gång.

Första mötet lixom, åh va gosigt! Här är men glad!


Så kommer vi till gråtande nummer 1.
Här så har dom det trevligt och ska alldeles snart kyssa varandra, men det dom inte vet är att Pocahontas "fästman" typ Cockon eller nåt (hahaha) , och att John Smiths "arbets kamrat" (eller vad man ska säga) Thomas ser dom. Så när dom är mitt uppe i kyssen anfaller skit högen till fästman och Thomas skjuter han så han dör. Dp kommer ju så klart Pocahontas krigar folk och tar John Smith, för dom trodde att det var han som dödade han andra. Nu ska haan snart dö hade dom tänkt.




Här så har han nästan dött men så kommer Pocahontas i sista ögonblicket och räddar han. Man blir glad och tänker NAAAAAW, sen kramas dom och har myssigt. Sen så kommer den jävla Rathcliffe och skjuter John Smith. NOOOOOO!
Det är hämskt och jag börjar gråta, för andra gången i filmen.



Sen så tredje och sista gången i filmen jag börjar gråta har vi när dom tar farväll. Och sen så säger dom ju bara för mysiga repliker:

-Följer du med?
-Jag behövs här.
-Ja men i så fall, stannar jag hos dej!
-Nej, du måste återvända!
-Men jag kan inte lämna dej.
-Det gör du aldrig, vad som än händer kommer jag att finnas hos dej...föralltid.


The End!

Jag har seriöst upptäkt att jag inte ska kolla på Pocahontas om jag är i känsligt tillstånd. Jag börjar ju gråta till den när jag är glad, så då skulle jag ju bli knäckt. Men den är så fin, men jag tycker synd om dom.
*FLODER RINNER*